OPIA, nr 68
Årtusendens byggnadssätt med inre rader av bärande stolpar avlöstes under vikingatiden successivt av hus med bärande ytterväggar, först med ramverk och senare med knuttimring. Boken beskriver och analyserar dessa förändringsprocesser och deras olika förutsättningar och förlopp med inneboende drivkrafter och impulser utifrån. Ramverk utan jordgrävning uppträdde och blev vanligt betydligt tidigare i mellersta och norra Sverige än i Sydskandinavien. Boken behandlar Mälar-dalen, men jämförelser görs också med Östergötland, Dalarna och Norrland, och för knuttimringens del med det ryska området och med Norge.
