OPIA, nr 37
Vi möter i denna avhandling en arkeologisk praktik som inte verkar kunna tala utanför en alltför bekant förhistoria; en berättelse som sällan utmanar vår moderna förståelse av världen, som inte längre uppfattas som meningsfull och därför börjar bli obegriplig. Ämnet för diskussionen är en arkeologi som tar formen av en traderande och repeterande praktik som neutraliserar eventuella kritiska diskussioner kring disciplinens epistemologiska och ontologiska antagande genom att införliva dem i ett modernt projekt med förutbestämd och sällan ifrågasatt uppgift. Den inledande besvikelsen förvandlas till ett utforskande av arkeologins gränsmarkeringar. Vid denna gräns söks ett antal nyckelord upp för att illustrera det arkeologiska rummets arkitektur. Begrepp som narrativ, tid, spår och det verkliga utgör teman för samtal kring den arkeologiska formeln. En viktig beståndsdel i denna formel är arkeologins förhållande till det historiska. Historien som en narrativ form; som ett tidsperspektiv; och som ett metanarrativ som arkeologen hänvisar sina utsagor till, framställs som ett metafysiskt fundament för den moderna arkeologin och som begränsar vår förståelse och upplevs av det tidsliga görhållandet mellan det förflutna, samtiden och framtiden.
